Vecka 33

Tänk att vi redan är i v 33, snart 34 jag och pyret. Vart tog tiden vägen?

Vi har börjat gått på tätare kontroller hos barnmorskan nu av två anledningar, dels för att alla förstföderskor går på kontroll varannan vecka och för att jag för en vecka sedan fick blixt huvudvärk och fick flimmer för ögonen. Tillslut blev det så illa att jag såg i tunnlar och huvudvärken var inte av denna värld. Jag misstänkte migrän och var på väg att gå och lägga mig medans P googlade och bad mig ringa sjukhuset. Jag kände mig ganska löjlig som ringde men fick besked om att komma in direkt. Där gjordes det massor av kontroller och de tog blodprover till höger och vänster. Jag hade lite äggvita i urinet och ett väldigt högt blodtryck, det indikerar på havandeskapsförgiftning och jag måste nu gå och kolla mig ofta så att det inte utvecklas till något allvarligt för mig och bebis. Det vill vi ju inte vara med om.

Jag fick skäll för att jag slarvat med järntabletterna, jag hade tydligen ett ur uselt järnvärde. Men det går ju att åtgärda fort som tur är. Men vet ni vad det bästa av allt är, det är att min foglossning har släppt så mycket att jag knappt känner av den längre. Jag kan gå promenader utan problem nu. HURRA! Barnmorskan sa att det hormon som gör att man får problem säkert har blivit normalt och att jag fått rätt behandling som gjort att det blivit bra. Hurra Hurra Hurra!

Pyret ligger med huvudet neråt och spretar med sina fötter på min högra sida av magen. Det är mysigt att känna en liten fot som trycker ut magen. På kvällarna när Pappa P har pratstund med pyret så buffar h*n på sin pappa och lilla foten trycker extra mycket. Det är så härligt att vara med om när de två håller på, att de redan binder så starka band tycker jag är fantastiskt.

Hjärtljudet denna gång låg på 135 och sf måttet hade ökat med hela 5 centimeter på en månad. Det är nu uppe i 32 cm. Jag ligger fortfarande mitt på kurvan och undrar om jag kan växa så mycket mer, men det kan jag nog.

Det är fantastiskt att vara gravid, det är en resa i sig. Jag har varit ur less många gånger men det är för att jag stundtals haft väldigt ont, det har i sin tur gjort mig till en mer förstående människa. Jag förstår hur andra har det som har ont och jag har lärt mig att inte nonchalera någon som har ont eller att tänka att den överdriver. För det vet faktiskt inte jag. Jag vet inte hur det känns för andra, men jag har lärt mig hur det har känts för mig och fått känna hur det är när folk tycker att man är löjlig och överdriver. Det är inte kul att behöva känna så för jag kan lova att så kul är det inte att behöva känna sig som ett kolli som inte klarar av saker själv. Det var bara en avstickare men en nog så viktig sådan.

Ta hand om er.